Hantelnebulosan är en så kallad planetarisk nebulosa. Planetarisk kallas den bara för att den liknar en planet när man ser den i ett litet teleskop. Den har egentligen inget med någon planet att göra utan är ett stort gasmoln
som en röd jättestjärna kastat ut i rymden i slutfasen av sitt liv, när det väte och helium som den förbränner i fusionsprocesserna i sitt inre börjar ta slut. Stjärnan genomgår då en serie konvulsioner som kastar ut stora mängder gas i rymden, och kvar i mitten blir en mycket liten men mycket varm stjärna, en så kallad vit dvärg. Centralstjärnan i Hantelnebulosan kan ses på bilden ovan.
Nebulosan lyser på grund av att ultraviolett strålning från den heta dvärgstjärnan i mitten joniserar gasen. Hantelnebulosan finns på ett avstånd av ca 1000 ljusår från oss och har en diameter på ca 1,4 ljusår. Den går att se i en vanlig fälkikkare. Redan den här enkla bilden avslöjar att gasen lyser med olika färger. Det blågröna ljuset i mitten kommer bl a från dubbeljoniserat syre som ger den gröna färgen, och det röda i utkanterna kommer från joniserat väte.
Man kan ju fråga sig vad en sådan här knappt synlig ljusfläck som finns 1 000 ljusår bort har för betydelse för oss människor. Mer än vad man först kan tro, faktiskt. Vår egen sol och vårt eget planetsystem bildades för ca 5-7 miljarder år sedan ur ett stort gasmoln där det fanns en blandning av många olika ämnen, mest väte och helium, men också t ex syre, kväve och kol. Om inte miljontals stjärnor i Vintergatan långt innan dess gått igenom den process där de bildat nebulosor och kastat ut stora mängder gas i rymden så skulle mängden syre i det gasmoln som bildade vårt solsystem varit helt försumbar. Och utan syre hade inte den typ av liv som finns på jorden idag uppstått. Så när vi ser det svagt grönaktiga ljuset som visar på närvaron av syre i en planetarisk nebulosa, så finns det anledning att förundras en extra gång. Stjärnornas liv och död hänger närmare samman med våra egna liv än man först anar.
Vår egen sol kommer att bli en röd jätte och sedan bilda en planetarisk nebulosa i slutet av sitt liv, men det kommer dröja ca 4-5 miljarder år tills dess. En planetarisk nebulosa är kortlivad jämfört med livslängden hos en solliknande stjärna. Den syns under några tiotusental år och tunnas sedan ut och försvinner. Detta är ett kort ögonblick i en stjärnas liv, som räknas i miljarder år. Därför ser vi inte så många planetariska nebulosor när vi ser oss omkring, trots att en stor andel av alla stjärnor vi ser har eller kommer att bilda en sådan.
Mera info om Hantelnebulosan finns här.
Noteringar om bilden:
Exponering 18x45s ISO 800. Processning i Deep Sky Stacker, PixInsight LE och GIMP.
Detta fototillfälle var det första där jag använde teleskopets inbyggda funktioner för Polar Alignment. Detta tycks ha gett ett hyggligt resultat. Exponeringar på 45 s och 60 s utan alltför påtaglig deformering av stjärnorna.